Sundanced Kid

Glasvegas är bland det bästa som finns just nu, ta till exempel deras akustiska cover på The Ronetts "Be my baby", eller Oh oh! i "Daddy's gone" eller upprepningen av "I'm so clever, I'm so clever, I'm so clever" i "It's my own cheating heart that makes my cry". Plus att så här i juletider kan man komma i rätt stämning med hjälp av EP:n "A snowflake fell (And it felt like a kiss)". Och deras albumcovers är otroligt snygga. Van Gogh skulle nog tycka så i alla fall.

När man ändå pratar om jullåtar från the 51th state så är det svårt att inte nämna "Fariytale of New York" av The Pouges, som nog kan vara den absolut bästa jullåten som finns.
För övrigt så är "2 steg från paradise" årets album, trots att det inte finns någon jullåt på den, men låtar som "Shelly", Jag vet vilken dy hon varit i" och "Man måste dö några gånger innan man kan leva" ursäktar detta.

Dagens låt: Vad som med Glasvegas

För första gången på länge, har inte gjort något annat på senste tiden än att kolla på Twin Peaks med Izabel, men eftersom hon är i Ryssland så har jag absolut inget att göra.
Fast vi har gjort andra saker också, förra helgen var vi i Lund och hälsade på min bror och hans sambo och såg Håkan Hellström

Scheriöst han rockar, men det är lite påfrestande att vara på samma plats som ett tusental galna fans som skriker from the top of their lungs i örat på en. Men det var en grym konsert, han spelade i två och en halv timme för att det var sista konserten den här turnén, men det var riktigt bra.
Sweet.

Ska läsa Proust nuBorde ha gjort mer idagSaknar Izabel.

Dagens låt: "Romeo & Juliet" - Dire Straits

Sittandes vid nämnda bord förtärde jag en av Renés bakverk samtidigt som jag hade lagt upp mitt block för att försöka få ner några rader i min roman, som tycktes mig omöjlig att skriva. Orden som så lätt kom till mig i mina tankar skingrandes likt flugor flyr från handen som viftar undan dem, för att sen, också här på samma sätt som flugor, så fort jag reste mig och gav upp skrivandet, lika snabbt återvända till den godbit de nyss blev bortförda från.

Det var alltså så, upptagen med att jaga dessa flygfän, jag av en slump, upptäckte min gode vän Camille, inte påväg mot torget utan med sina steg styrda söderut, jag antog att han var på väg mot de kvarter där han för det mesta uppehöll sig, då det i dessa fanns de bästa skrädderierna i staden, på ett sådant sätt att jag såg honom framifrån och min blick föll på honom tack vare att den försökt finna ett mönster i de sätt som orden undanflydde mig.

Nu tillhör jag ju visserligen inte den grupp av människor som skulle klassas som sociala; tvärtom. Jag finner ofta större njutning i ensamhet, en god bok och ett glas av de finsta vinerna i min samling som avnjuts i mitt biblioteks inte alltför upplysta atmosfär. Det tycks mig ofattbart hur människor hellre stressar upp sig över bjudningar och baler och hur de spenderar timmar på att klä sig när det är så mycket mer njutbart att slå sig ner i sin favorit fåtölj i sällskap av endast en författare och lysnna tills dennes monolog.
Kanske har naturen underlåtit sig att begåva mig med förmågan att sätta mig in i de senaste nyheterna om vad som har hänt i de sociala kretsarna; jag finner det mycket mer intressant och givande att ensam utforska andra människors liv i de böcker jag inte så sällan får köpa in flera exemplar av, då jag ofta läser dem så till den grad att de för nästa läsare blir näst intill oläsbara.

Jag kan möjligen sympatisera med Camille i hans glödande, nästan maniska passion för det senaste modet, men när tappar genast allt intresse när de senare ska användas på tillställningar. Jag anar att detta drag kommer från min grandtanté som blev uppslukad i romanernas värld på ett sätt som nästan kan liknas vid den stackars Don Quijote. Hon red ju visserligen inte ut på ett fruktlöst korståg mot väderkvarnar, men hon gick ofta runt i sin egnen värld, och inte så sällan blev vi, hennes familj och tjänstefolket olika gestalter i någon av de romaner som hon för närvarande läste.

När jag var liten, minns jag att jag först reagerade förskräckt på detta besynnerliga beteende, inte så sällan fick jag ju en roll, tack vare min ringa ålder, som det spädbarn som försvunnit och sedan efter ett tag upphittas död till familjens stora sorg. Jag minns särskilt en gång då min grandtanté försökte gömma mig bakom brunnen för att jag senare skulle upphittas av den nytillsatta tjänsteflickan, varpå denne skulle misstänkas för brottet. Min min rolltolkning som spädbarn blev riktigt lyckad, bortsett från att jag inte skrek på det sätt som de ofta gör; jag satt bakom brunnen i flera timmar utan att göra ett ljud och när min mor senare upptäckte min frånvaro och skickade ut tjänsteflickan för att leta reda på mig så vägrade jag följa med henne. Jag satt tyst still bakom brunnen utan att ens låtstas om tjänsteflickans uppmaningar om att jag skulle följa med så till den grad att hon till slut tröttnade och gick för att hämta min mor. När hon kom för att hämta mig kunde jag ju inte gärna sitta kvar och jag gick således in för att äta min kvällsvard.

På Avenue des Villa-blue ligger ett alldeles förtjusande litet café som serverar de bästa croissantes i hela staden, men man måste skynda sig, för trots att det är ett mycket litet ställ där få personer sällan uppehåller sig någon längre tid, så tar de skyndsamt slut eftersom avenyn leder till en av stadens största arbetsplatser, les Nouvelles du jour. Men så fort morgonruschen är avklarad och alla alldeles för hastigt och utan att till fullo uppskatta dessa nybakade brödverk blir cafét en idyllisk plats för att sitta och konversera, iakkta stadens alla invånare eller bara sitta och njuta av lukten från de nygräddade skapelserna som René, caféts ägare, en mycket sympatisk man sitt utseende till trots, hans omfångsrika kroppshydda och skarpa anletsdrag betäckta av ett tjockt, mörkt hårsvall som nätt och jämnt hålls på plats av hans vita bagarmössa, precis har tagit ur ugnen, en doft som har trängt in in själva caféts essens och bosatt sig där, i alla stolars stoppning och så även i hörnsoffans. Denna doft, blandad med det av Estelles nybryggda kaffe är bara en av de få saker som gjort att cafét erhåller en sån upphöjd plats i mitt hjärtas rum.

Det är inte därför så konstigt att jag nästan varje dag finner mig själv sittandes i hörnsoffan, eller de dagar jag känner mig extra sorgfri; vid ett av borden framför fönstren, så att jag med lätthet ska kunna hälsa på de förbiilande människorna med en enkel nick och ett diskret, men icke desto mindre artigt leende, och i de fall då jag av händelse skulle få syn på en bekant vilken jag inte träffat på en tid ett par glatt förvånade, höjda ögonbryn.

Just denna dag var en sådan dag då mina sorger tycktes mig långt borta. Jag slog mig således ner vid ett av borden framför fönstren, men valde ändå för säkerhets skull ett bord längst i hörnet av fönstret, där det gick ihop med väggen så att jag bara skulle kunna upptäckas från håll, medans jag själv skulle se ryggtavlan på de personer på väg norrut mot torget i slutet av avenyn.  

Tog lov på lovet, made sense. Men nu ska jag komma igång igen efter att antal påtryckningar från diverse håll.

En sak som jag lärde mig på det annars ganska händelselösa lovet var att tiden i modern teoretisk fysik nu sätts in i tredje dimension, plus att det har bytt namn till rumtid. Rumtid mäts i avstånd mellan händelser, precis som sträckor mäts i avstånd mellan punkter.

Hmm...ur led är rumtiden.

Eftersom jag bloggar i denna sena timme fattar jag mig (som alltid, enligt vissa, hm..) kort.
Kommer att lägga upp bilder från lovet också.


Robin: Witch House listan finns under inlägget Pizzatorsdag eller Spotify Social.


Dagens låt: "Overkill" - Colin Hay

Fixat utklädnader. Fixat talet. Fixat engelskan. Fixat Fable III. Fixar naturkunskapen imorgon

Fixar'n.


Dada-Chum-Chic


Dagens låt: "Bandstarter" - Brainpool.

Swindie 4 life.

Allt börjar lätta upp. Efter imorgon är det bara naturkunskapsprovet kvar innan lovet. Men innan det är det muntligt nationellt prov i svenskanl och engelska c prov. Men mitt tal är ganska bra. Frågan är hur bra talare jag är?

Engelskan går också ganska bra, så dagen känns i allämnhet ganska bra...nästan. Jag klarade av psykologiredovisningen gabska bra också utan att läsa på någonting. Success by bullshitting.

Dagens låt: "Born under a bad sign" - Moneybrother. Genialt, minst sagt.

Jag behöver pengar. ASAP.

Det var allt för idag.

Over and out

Nu har jag ätit scnitzel med klyftpotatis och druckit öl. Nu är jag mätt och belåten. Nu är jag klar med talet. Nu funderar jag på att spela Reach i några minuter. Sedan ska jag läsa lite om psykopati. Sedan ska jag kanske läsa lite engelska. Sedan ska jag sova.

Veckan ser bra ut, förutom alla jävla läxor. Halloween verkar för första gången bli bra i år, och utöver det ska jag varva Reach på legendary och ha spelkväll. Plus att jag ska träffa Izabel ett antal gånger också.
Trots att jag har lånat en systemkamera har det blivit ytterst lite fotograferande, dels beror det på lathet och dels på alla jävla läxor, men jag måste ändå se till att komma igång med det också.

En annan sak jag måste komma igång med är projektarbetet. Skulle egentligen ha skrivit ner en massa saker om Aspergers syndrom, men nej. Får ta det på lovet.

Kommer det att hända?

Nej.



Dagens låt: "Får jag" - Säkert!. Vet att det har blivit en del av henne på sistone men det är så bra.

Mor och far spenderade ett antal timmar på att tillaga oxsvansgryta. I efterhand kan man diskutera hur värt det var, de var aningen missnöjda själva. Men för att lysa upp dagen så är det "Indian Jones: The last crusade" på 5:an kl. 20.00 ikväll.

Hela dagen har jag försökt bli klar med mitt tal, och jag börjar se ljuset i slutet av tunneln, men jag har fortfarande en del kvar. Plus att jag måste skriva PM:et tills imorgon. Men om jag bara kan få ner talet ikväll, så känns allt mycket bättre.
Då är det bara engelska C och naturkunskap kvar.

Fuck

Har inte haft så mycket tid att fota eller redigera i helgen heller så inga bilder att lägga upp just nu, kanske senare ikvällom jag blir klar med det jag ska göra. Eller om jag skiter i det jag ska göra, något som blir allt mer lockande. Speciellt när jag känner hur Reach kallar på mig...men jag måste motså denna prövning, jag måste skriva klart det förbannade talet.

Fuck fuck

Dagens låt: "Disease" - The Ark

På grund av några nattliga aktiviteter så sitter jag här igen. Känner att jag måste komma igång med den här sidan ordentligt, men på senaste tiden har jag haft så jävla mycket att göra, plus att jag misstänker att få tårar spillts på grund av bristen på inlägg, men jag ska försöka lägga in mer och längre inlägg. Därför bestämmer jag inte någon Dagens låt nu, så att jag måste göra ett inlägg senare idag. Som sagt ska jag försöka få till både kvalité och kantitet på det!

Tills dess, ha det bra nu, kära bröder och systrar!

Dansa fastän hjärtat blöder,
dansa, systrar bröder

2 Steg från Paradise och Clash of the Titans väntar oss i mitt pojkrum nu. Sedan sova, och kanske drömma?







Och by the way, jag kunde inte hålla mig längre, klarade Reach.

Nu återstår bara Legendary med Walther på en natt.

Dagen skulle ha ägnats åt studier, men nej. Jag borde ha skrivit klart mitt tal idag, men nej. Trots det så känns det som jag har kommit igång nu, senare än planerat, men bättre än inte alls.

Däremot har hela första (eller sista?) Star Wars-trilogin blivit avklarad. Nu är det bara de tre sista (fast egentligen första) kvar. För att förtydliga: IV, V och VI har setts, I, II och III ska ses.

Har inte tid för mer nu, ska försöka göra mera inlägg oftare.

Dagens låt: "Honung" - Säkert!

Om man bara kan ta sig igenom de första sekunderna av panik efter att man fått det första sms:et som säger att hon inte känner likadant för dig sig som du gör för henne, och om du sedan kan ta dig igenom förhoppningen när du får svar på ditt bönfallande om att hon ska tänka över det en gång till, och sedan ta dig igenom den första minuten av tomhet efter att du läst svaret så vet du att du bara måste ta dig igenom veckor av samma sorts tomhet.

Den sortens tomhet som gör att du sitter böjd och skakar över skrivbordet med en pöl av saliv, snor och tårar under dig, samtidigt som textraden ”You know we could have had a daughter…” spelas upp, både från datorn och i ditt eget huvud. Den sortens tomhet som bara får dig att vilja försvinna, krypa ihop någonstans och bara tyna bort. Eller ännu bättre, att du aldrig hade funnits överhuvudtaget.

Om du bara kan ta dig igenom fantasierna av att hon plötsligt ska stå framför dig och säga att hon har ångrat sig, att hon har satt sig på bussen och åkt hem till dig, trots att hon inte har en aning om vart du bor, och säga att hon vill vara med dig, eller åtminstone fantasierna om att hon ska skicka ett sms och säga samma sak, så vet du att du bara måste leva med vissheten om att du aldrig kommer att få vara med henne.

Och när du har läst igenom alla meddelanden som ni har skrivit till varandra och du ser hur sorgliga dina egna är, och du märker att du inte behöver läsa igenom dem något mer för att du kan alla hennes svar utantill, då inser du att du bara måste ta dig igenom smärtan av att veta att du kommer att kunna dem för alltid.

Och när spellistan du har gjort för sjunde gången börjar om på nytt och du vet precis vilken textrad det är som får dig att bryta ihop och du inte ens vet om det är för att det är sorgligt, eller bara av ren reflex så vet du att du har misslycktas med att inse att det aldrig kommer att bli ni två, eftersom du fortfarande sitter och hoppas på att hon ska komma, eftersom du fortfarande sitter och läser igenom alla meddelanden och eftersom du sitter och formulerar ett nytt till henne. Ett som du hoppas inte är hälften så patetiskt som de andra du har skickat. Ett som ska få henne att ändra sig.

 

Om du den här gången, efter att du har fått ett nytt svar, med exakt samma innebörd som de andra tio, igen lyckas med att ta dig igenom de första stegen så har du lyckats bättre än mig. Jag tog mig inte ens igenom första.

Jag sitter redan och skriver ett nytt meddelande till henne.

 

Som ni kanske inser skrev jag inte det här nu. Jag skrev det för 24 veckor, 3 dagar och 15 timmar sedan. Men det känns som ett annat liv. Jag tänker inte ens på det längre. Det finns ett antal personer som hjälpt mig, och det är jag väldigt tacksam för, men det hade absolut inte varit möjligt utan en mycket speciell person. Därför tillängnas dagens låt till henne:

 

"Please, Please, Please, Let Me Get What I Want" - The Smiths

Imorgon ska det tydligen snöa.















Känner att jag inte orkar med mer idag, i alla fall inte nu. Får se om det blir något mer sen.
Arbetar fortfarande på Witch House-listan, men det går segt, inte många bra låtar som finns på Spotify.

Dagens låt: Rebecca & Fiona - "Luminary Ones"
Senaste tilläget på Electro-pop listan. Bra skit

Tror du skulle gilla de här...

Som de flesta av er vet har naturen utrustat mig med en barnslig förtjusning i små, rosa, bubbelformade godisar. Dessa går under namnet Maoam











Bättre saker i livet får man leta efter.

Peace out.

Dagens låt: "I fought the law" - The Clash. Vet att det inte är orginalet, men wtf...rockigare