Utvecklings(för)störda?
Är vi egentligen rätt att vi försöker anpassa personer med t.ex. Aspbergers syndrom eller Downs syndrom till vårat samhälle för att göra dem lyckligare? Blir de inte bara olyckligare? Det är klart om att alla övertalar dem om att de måste vara på ett speciellt sätt för att bli lyckliga, så börjar de till slut att tro så. Men verkar de inte mycket lyckligare när de är som de egentligen är?
Bristen på analytisk förmåga gör en lyckligare. Utan att tänka saker som varför, hur och om inser man inte vad man förlorade genom att välja det andra och slipper då det som existentialisterna kallar ångest. De skulle vara Nietzsches übermenschen fast tvärtom.
Jag får fråga Gustav om hans åsikt imorgon under fredagsfikat.
(Rubriken syftade på de som inte "lider" av någon psykisk åkomma)
Jag har försökt ändra om bloggen lite idag...ska lyckas med att få in de bilder jag vill ha innan veckan är slut känner jag.
Dagens låt: Coldplay - "Death and all of his friends"
Kommentarer
Trackback
