Att låna fem france
Sittandes vid nämnda bord förtärde jag en av Renés bakverk samtidigt som jag hade lagt upp mitt block för att försöka få ner några rader i min roman, som tycktes mig omöjlig att skriva. Orden som så lätt kom till mig i mina tankar skingrandes likt flugor flyr från handen som viftar undan dem, för att sen, också här på samma sätt som flugor, så fort jag reste mig och gav upp skrivandet, lika snabbt återvända till den godbit de nyss blev bortförda från.
Det var alltså så, upptagen med att jaga dessa flygfän, jag av en slump, upptäckte min gode vän Camille, inte påväg mot torget utan med sina steg styrda söderut, jag antog att han var på väg mot de kvarter där han för det mesta uppehöll sig, då det i dessa fanns de bästa skrädderierna i staden, på ett sådant sätt att jag såg honom framifrån och min blick föll på honom tack vare att den försökt finna ett mönster i de sätt som orden undanflydde mig.
Nu tillhör jag ju visserligen inte den grupp av människor som skulle klassas som sociala; tvärtom. Jag finner ofta större njutning i ensamhet, en god bok och ett glas av de finsta vinerna i min samling som avnjuts i mitt biblioteks inte alltför upplysta atmosfär. Det tycks mig ofattbart hur människor hellre stressar upp sig över bjudningar och baler och hur de spenderar timmar på att klä sig när det är så mycket mer njutbart att slå sig ner i sin favorit fåtölj i sällskap av endast en författare och lysnna tills dennes monolog.
Kanske har naturen underlåtit sig att begåva mig med förmågan att sätta mig in i de senaste nyheterna om vad som har hänt i de sociala kretsarna; jag finner det mycket mer intressant och givande att ensam utforska andra människors liv i de böcker jag inte så sällan får köpa in flera exemplar av, då jag ofta läser dem så till den grad att de för nästa läsare blir näst intill oläsbara.
Jag kan möjligen sympatisera med Camille i hans glödande, nästan maniska passion för det senaste modet, men när tappar genast allt intresse när de senare ska användas på tillställningar. Jag anar att detta drag kommer från min grandtanté som blev uppslukad i romanernas värld på ett sätt som nästan kan liknas vid den stackars Don Quijote. Hon red ju visserligen inte ut på ett fruktlöst korståg mot väderkvarnar, men hon gick ofta runt i sin egnen värld, och inte så sällan blev vi, hennes familj och tjänstefolket olika gestalter i någon av de romaner som hon för närvarande läste.
När jag var liten, minns jag att jag först reagerade förskräckt på detta besynnerliga beteende, inte så sällan fick jag ju en roll, tack vare min ringa ålder, som det spädbarn som försvunnit och sedan efter ett tag upphittas död till familjens stora sorg. Jag minns särskilt en gång då min grandtanté försökte gömma mig bakom brunnen för att jag senare skulle upphittas av den nytillsatta tjänsteflickan, varpå denne skulle misstänkas för brottet. Min min rolltolkning som spädbarn blev riktigt lyckad, bortsett från att jag inte skrek på det sätt som de ofta gör; jag satt bakom brunnen i flera timmar utan att göra ett ljud och när min mor senare upptäckte min frånvaro och skickade ut tjänsteflickan för att leta reda på mig så vägrade jag följa med henne. Jag satt tyst still bakom brunnen utan att ens låtstas om tjänsteflickans uppmaningar om att jag skulle följa med så till den grad att hon till slut tröttnade och gick för att hämta min mor. När hon kom för att hämta mig kunde jag ju inte gärna sitta kvar och jag gick således in för att äta min kvällsvard.
Det var alltså så, upptagen med att jaga dessa flygfän, jag av en slump, upptäckte min gode vän Camille, inte påväg mot torget utan med sina steg styrda söderut, jag antog att han var på väg mot de kvarter där han för det mesta uppehöll sig, då det i dessa fanns de bästa skrädderierna i staden, på ett sådant sätt att jag såg honom framifrån och min blick föll på honom tack vare att den försökt finna ett mönster i de sätt som orden undanflydde mig.
Nu tillhör jag ju visserligen inte den grupp av människor som skulle klassas som sociala; tvärtom. Jag finner ofta större njutning i ensamhet, en god bok och ett glas av de finsta vinerna i min samling som avnjuts i mitt biblioteks inte alltför upplysta atmosfär. Det tycks mig ofattbart hur människor hellre stressar upp sig över bjudningar och baler och hur de spenderar timmar på att klä sig när det är så mycket mer njutbart att slå sig ner i sin favorit fåtölj i sällskap av endast en författare och lysnna tills dennes monolog.
Kanske har naturen underlåtit sig att begåva mig med förmågan att sätta mig in i de senaste nyheterna om vad som har hänt i de sociala kretsarna; jag finner det mycket mer intressant och givande att ensam utforska andra människors liv i de böcker jag inte så sällan får köpa in flera exemplar av, då jag ofta läser dem så till den grad att de för nästa läsare blir näst intill oläsbara.
Jag kan möjligen sympatisera med Camille i hans glödande, nästan maniska passion för det senaste modet, men när tappar genast allt intresse när de senare ska användas på tillställningar. Jag anar att detta drag kommer från min grandtanté som blev uppslukad i romanernas värld på ett sätt som nästan kan liknas vid den stackars Don Quijote. Hon red ju visserligen inte ut på ett fruktlöst korståg mot väderkvarnar, men hon gick ofta runt i sin egnen värld, och inte så sällan blev vi, hennes familj och tjänstefolket olika gestalter i någon av de romaner som hon för närvarande läste.
När jag var liten, minns jag att jag först reagerade förskräckt på detta besynnerliga beteende, inte så sällan fick jag ju en roll, tack vare min ringa ålder, som det spädbarn som försvunnit och sedan efter ett tag upphittas död till familjens stora sorg. Jag minns särskilt en gång då min grandtanté försökte gömma mig bakom brunnen för att jag senare skulle upphittas av den nytillsatta tjänsteflickan, varpå denne skulle misstänkas för brottet. Min min rolltolkning som spädbarn blev riktigt lyckad, bortsett från att jag inte skrek på det sätt som de ofta gör; jag satt bakom brunnen i flera timmar utan att göra ett ljud och när min mor senare upptäckte min frånvaro och skickade ut tjänsteflickan för att leta reda på mig så vägrade jag följa med henne. Jag satt tyst still bakom brunnen utan att ens låtstas om tjänsteflickans uppmaningar om att jag skulle följa med så till den grad att hon till slut tröttnade och gick för att hämta min mor. När hon kom för att hämta mig kunde jag ju inte gärna sitta kvar och jag gick således in för att äta min kvällsvard.
Kommentarer
Trackback
