Sundanced Kid

På Avenue des Villa-blue ligger ett alldeles förtjusande litet café som serverar de bästa croissantes i hela staden, men man måste skynda sig, för trots att det är ett mycket litet ställ där få personer sällan uppehåller sig någon längre tid, så tar de skyndsamt slut eftersom avenyn leder till en av stadens största arbetsplatser, les Nouvelles du jour. Men så fort morgonruschen är avklarad och alla alldeles för hastigt och utan att till fullo uppskatta dessa nybakade brödverk blir cafét en idyllisk plats för att sitta och konversera, iakkta stadens alla invånare eller bara sitta och njuta av lukten från de nygräddade skapelserna som René, caféts ägare, en mycket sympatisk man sitt utseende till trots, hans omfångsrika kroppshydda och skarpa anletsdrag betäckta av ett tjockt, mörkt hårsvall som nätt och jämnt hålls på plats av hans vita bagarmössa, precis har tagit ur ugnen, en doft som har trängt in in själva caféts essens och bosatt sig där, i alla stolars stoppning och så även i hörnsoffans. Denna doft, blandad med det av Estelles nybryggda kaffe är bara en av de få saker som gjort att cafét erhåller en sån upphöjd plats i mitt hjärtas rum.

Det är inte därför så konstigt att jag nästan varje dag finner mig själv sittandes i hörnsoffan, eller de dagar jag känner mig extra sorgfri; vid ett av borden framför fönstren, så att jag med lätthet ska kunna hälsa på de förbiilande människorna med en enkel nick och ett diskret, men icke desto mindre artigt leende, och i de fall då jag av händelse skulle få syn på en bekant vilken jag inte träffat på en tid ett par glatt förvånade, höjda ögonbryn.

Just denna dag var en sådan dag då mina sorger tycktes mig långt borta. Jag slog mig således ner vid ett av borden framför fönstren, men valde ändå för säkerhets skull ett bord längst i hörnet av fönstret, där det gick ihop med väggen så att jag bara skulle kunna upptäckas från håll, medans jag själv skulle se ryggtavlan på de personer på väg norrut mot torget i slutet av avenyn.