Om sorg
Om man bara kan ta sig igenom de första sekunderna av panik efter att man fått det första sms:et som säger att hon inte känner likadant för dig sig som du gör för henne, och om du sedan kan ta dig igenom förhoppningen när du får svar på ditt bönfallande om att hon ska tänka över det en gång till, och sedan ta dig igenom den första minuten av tomhet efter att du läst svaret så vet du att du bara måste ta dig igenom veckor av samma sorts tomhet.
Den sortens tomhet som gör att du sitter böjd och skakar över skrivbordet med en pöl av saliv, snor och tårar under dig, samtidigt som textraden ”You know we could have had a daughter…” spelas upp, både från datorn och i ditt eget huvud. Den sortens tomhet som bara får dig att vilja försvinna, krypa ihop någonstans och bara tyna bort. Eller ännu bättre, att du aldrig hade funnits överhuvudtaget.
Om du bara kan ta dig igenom fantasierna av att hon plötsligt ska stå framför dig och säga att hon har ångrat sig, att hon har satt sig på bussen och åkt hem till dig, trots att hon inte har en aning om vart du bor, och säga att hon vill vara med dig, eller åtminstone fantasierna om att hon ska skicka ett sms och säga samma sak, så vet du att du bara måste leva med vissheten om att du aldrig kommer att få vara med henne.
Och när du har läst igenom alla meddelanden som ni har skrivit till varandra och du ser hur sorgliga dina egna är, och du märker att du inte behöver läsa igenom dem något mer för att du kan alla hennes svar utantill, då inser du att du bara måste ta dig igenom smärtan av att veta att du kommer att kunna dem för alltid.
Och när spellistan du har gjort för sjunde gången börjar om på nytt och du vet precis vilken textrad det är som får dig att bryta ihop och du inte ens vet om det är för att det är sorgligt, eller bara av ren reflex så vet du att du har misslycktas med att inse att det aldrig kommer att bli ni två, eftersom du fortfarande sitter och hoppas på att hon ska komma, eftersom du fortfarande sitter och läser igenom alla meddelanden och eftersom du sitter och formulerar ett nytt till henne. Ett som du hoppas inte är hälften så patetiskt som de andra du har skickat. Ett som ska få henne att ändra sig.
Om du den här gången, efter att du har fått ett nytt svar, med exakt samma innebörd som de andra tio, igen lyckas med att ta dig igenom de första stegen så har du lyckats bättre än mig. Jag tog mig inte ens igenom första.
Jag sitter redan och skriver ett nytt meddelande till henne.
Som ni kanske inser skrev jag inte det här nu. Jag skrev det för 24 veckor, 3 dagar och 15 timmar sedan. Men det känns som ett annat liv. Jag tänker inte ens på det längre. Det finns ett antal personer som hjälpt mig, och det är jag väldigt tacksam för, men det hade absolut inte varit möjligt utan en mycket speciell person. Därför tillängnas dagens låt till henne:
"Please, Please, Please, Let Me Get What I Want" - The Smiths
